Den Demokratiska Socialisten

1. Regeringsformen
2. Successionsordningen
3. Tryckfrihetsförordningen
4. Yttrandefrihetsgrundlagen

• Cirka 10 % födda med en livmoder världen över har endometrios. Det motsvarar ungefär 200 000 personer i Sverige, varav minst 10 % är tonåringar.
• Det tar i genomsnitt sju till åtta år från det att man börjar förstå att man har mer ont än normalt tills dess att man får diagnosen endometrios.
• Det är även vanligt att man sökt hjälp hos flera olika läkare innan man får hjälp.
• Många endometriosdrabbade har felaktigt fått en eller flera av diagnoserna urinvägsinfektion (UVI) eller irriterad tarm (IBS).
• Endometrios är en godartad sjukdom men som kan leda till livslånga symtom i form av t ex smärtor, energilöshet och svårigheter att bli gravid.
• Ungefär 60 % av endometriosdrabbade har symtom (se symtom), varav 20 % har mycket svåra symtom som kräver medicinsk och/eller kirurgisk behandling.

Cirka 50 000 kr är direkta vårdkostnader för bl. a. läkarbesök, mediciner, inläggningar och operationer. 40 000 kr är indirekta kostnader för ökad sjukfrånvaro och arbetsbortfall. I Sverige finns det ungefär 200 000 endometriosdrabbade och uppskattningsvis behöver 20% av dessa medicinsk och/eller kirurgisk behandling. För att visa hur mycket detta kostar samhället multiplicerar vi 40 000 individer med det ungefärliga totalbeloppet på 90 000 kr - summan blir 3,6 miljarder kr per år. 

Endometrios är en sjukdom som inte bara drabbar individen rent fysiskt utan även slår mot hens, och samhällets, ekonomi.

Det satsas förhållandevis lite medel på forskning om endometrios. Det behövs mer kunskap om endometrios för snabbare diagnos och hur sjukdomen bäst ska behandlas. Bland annat behövs nya typer av behandlingar som är effektiva och ger färre biverkningar. Detta skulle leda till att fler endometriosdrabbade får bättre livskvalitet och kan bidra till samhällsekonomin

Myt 9. Vinstdrift leder till bättre kvalitet

Vinstjakten gör att hela välfärden prioriterar fel saker. Det går ut över alla, men framför allt över de som mest behöver välfärden. Detta eftersom välfärdsbolagen betraktar dem som ”olönsamma” och lägger de resurser som skulle gått till dem på mer ”lönsamma” brukare. Samtidigt förstör vinstjakten också för de senare, exempelvis genom betygsinflation i friskolor och för lite personal i privat äldreomsorg och skola.

Vinstlobbyn brukar med både ideologiska argument och med hänvisning till olika mätningar hävda att privat välfärd har bättre kvalitét än offentlig. Generellt kan man säga att kvalitet inom välfärden är svårt att mäta men att det finns flera viktiga faktorer som visar hur vinstjakten hela tiden riskerar att undergräva kvalitéten – i såväl den privata som den offentliga välfärden.

Eftersom vinstjakten sätter vinsten – inte omsorgen om brukarna eller samhället – i centrum för verksamheten så tenderar den att prioritera och försöka dra till sig de patienter eller elever som är lättast att ta hand om, och därmed lättast att tjäna pengar på. Detta på bekostnad av verksamheten i områden där det finns fler sjuka, fattiga och lågutbildade. På så sätt flyttas resurserna från de senare områdena till de mer välbeställda, och det offentliga får – berövade de resurser som gått till de privata – ta större ansvar för de som blir över. Det undergräver kvalitén hos det offentliga, samtidigt som det gör att vinsterna kan pressas upp och att kvalitén hos de privata – i bästa fall – kan bibehållas på rimlig nivå. Men i både privat och offentlig sektor leder alltså vinstjakten till att resurser försvinner – som om de hade återinvesterats eller fördelats mer jämlikt – hade kunnat förbättra kvalitén i hela välfärden.

I både skolan och vården har vinstjakten därmed lett till en ökande segregering – att de som behöver mest stöd av vården och skolan får minst stöd, och tvärtom. Dessutom leder huggsexan om ”lönsamma” kunder till överetablering av vård och skola i vissa områden, svårigheter att planera efter hela befolkningens behov, och därmed till ökade kostnader. Grafen i myt 7 ovan visar hur privata skolor främst lockar till sig barn med välbeställda föräldrar. Det illustrerar väl generellt hur vinstdriften tenderar att bidra till segregation och sämre kvalitét, effektivitet och jämlikhet i välfärden som helhet. Men trots att den vinstdrivna välfärden alltså ofta medvetet skaffar sig bättre förutsättningar än den offentliga, så skär de vinstdrivna ändå ofta ner på den egna verksamheten, för att få upp vinsterna. Detta mönster syns tydligt inom skolan och äldreomsorgen. Ser man till flera viktiga faktorer – som är mätbara och viktiga för kvalitén – som hur mycket personal en verksamhet har, hur korrekt utbildning den personalen har, hur arbetsvillkor och kontinuitet ser ut bland personalen, så ligger det offentliga oftast bäst till, och de vinstdrivna privata bolagen oftast sämst till (se myt fem ovan för mer konkreta exempel på detta). I skolan har vinstjakten också lett till betygsinflation och skolkonkurser.

Ytterligare ett talande exempel på hur vinstjakten tenderar att undergräva kvalitén så fort den inte offentligt uppmärksammas är äldreomsorgen. De vinstsyftande bolagen i äldreomsorgen har länge systematiskt ägnat sig åt underbemanning med lägre andel utbildad personal. Även lönerna för de stora personalgrupperna är tydligt lägre. Därför pratar vinstlobbyn hellre om mätningar som mäter andra saker. Välfärdsutredningen går igenom fler svagheter med sådana mätningar. Vinstlobbyn pratar gärna om personaltäthet mätt som planerad bemanning enligt schema. Med detta mått mätt har skillnaderna mellan kommunala och privata äldreboenden minskat. Men enligt Socialstyrelsen är detta mått dock inte att betrakta som ett vedertaget mått på personaltäthet. Vinstlobbyn betonar också gärna att privata bolag brukar vara bra på så kallade ”processundersökningar”, som bland annat mäter förekomsten av olika planer. Men även fast socialstyrelsens själva mäter förekomsten av sådant som säger myndigheten också att positiva resultat här inte är någon garanti i de enskilda fallen. Detta efter forskningen ifrågasätter processmåttens validitet – det vill säga om de verkligen mäter det de avser att mäta. Det är svårt att med standardiserade frågor fånga in kvalitetsaspekter som självbestämmande och individanpassning då detta mäts genom förekomst av olika fastlagda rutiner och planeringsdokument.

En indikation på att måtten kan ha bristande validitet är att mer positiva värden i liten grad tycks leda till ökad nöjdhet bland de äldre. Med fokus på mätbara och formaliserade egenskaper riskerar det att bidra till en standardisering i strid med den individanpassning som bör karakterisera en god omvårdnad av de äldre.  Ser man istället till de mått som enligt forskningen betyder mest, som bemanning, kontinuitet osv så presterar det offentliga alltså bättre än de vinstdrivna. Skandaler med brister i äldreomsorgen har förekommit i både vinstdriven och offentlig äldreomsorg. Men det är bara i den vinstdrivna som själva driftsformen uppmuntrar till att man ska snåla in på verksamheten och personalen. Detta tenderar att ske så fort vinstjakten inte hålls i schack. I hela välfärden är problemet liknande. Att vinstjakten styr fel, och gör att fel saker prioriteras i hela välfärden – både den privata och den offentliga. Vinst före verksamhet, välbeställda före lågutbildade och låginkomsttagare, friska före sjuka, och så vidare.

Myt 8. Vinstdriven välfärd gynnar kvinnor 

Såväl lönerna som anställningsvillkoren som andelen kvinnliga chefer är bättre i offentlig än i privat välfärd.

Det jobbar många fler kvinnor än män inom vård och omsorg. Därför leds dessa verksamheter oftare av kvinnor än i mer mansdominerade branscher. Men i den offentliga vården och omsorgen finns fler kvinnliga chefer än i den privata. Det finns 64,5 procent privata kvinnliga chefer mot 75,8 procent motsvarande i offentliga. Dessutom finns de flesta kvinnliga chefer i privat välfärd i mindre företag medan det i stora företag med flest anställda är vanligare med män som chefer. Ägarna till de största bolagen, som gör stora vinster på vårdpersonalens arbete, är nästan bara män. Så vill man stärka kvinnors ledarskap är det bättre att behålla verksamhet i offentlig regi och att stärka mindre, icke vinstdrivna alternativ i välfärden, på bekostnad av de stora välfärdskoncernerna. Även om man ser till arbetsvillkor och löner så ligger det offentliga bättre till än de privata i de flesta fall (se myt 5)).

Myt 7. Privata bolag är inte främst ute efter vinst utan efter att utveckla välfärden. 

Om vinsten bara syftade till att utveckla verksamheten skulle den återinvesteras i verksamheten. Att flera miljarder per år istället går till aktieutdelningar, uppköp av andra verksamheter och VD-löner visar att visar att vinsten överordnas verksamheten istället för att bidra till den.

Det är sant att det finns många seriösa välfärdsföretag vars ägare startat sin verksamhet för att de brinner för och vill utveckla välfärden. Men det är också sant att lönsamheten är extremt hög i stora delar av välfärden, medianavkastningen ligger på 47 procent på så kallat operativt kapital (för mer info om lönsamheten, se myt 6 ovan). Och de största aktörerna – som lägger under sig allt mer av välfärden – ofta tar ut stora vinster, betalar höga chefslöner till de högsta cheferna, och betalar mycket lite i skatt.

Det är svårt att tolka den girigheten som att ägarna sätter välfärdens kvalité framför vinstintresset. Varken skattefusk eller höga vinster – som plockas ut ur verksamheten – är nödvändiga för att privat välfärd ska kunna utveckla verksamheten. Tvärtom så kommer privat verksamhet att bli ännu bättre om dess ägare återinvesterar det mesta av överskotten i verksamheten. Är de inte beredda att göra det så visar de själva att de är mer intresserade av vinsten än av att leverera en bra välfärd.

I mindre bolag kan ägaren ta ut vinst istället för lön. Det blir då lägre skatt på inkomsten. Om en vinstreglering införs så kommer troligen flera sådana företagare att ta ut mer i lön istället, vilket är helt i sin ordning så länge som lönerna motsvarar ungefär snittet på marknaden.

I större bolag kan ledande chefer dels ha miljonlöner och dels ha aktier som gör att de får del av vinsterna indirekt. En effektiv vinstreglering skulle begränsa de möjligheterna kraftigt, vilket också är i sin ordning. Sådana inkomster är knappast nödvändiga för att skapa kvalitét eller engagemang hos chefer i välfärden. Det handlar om aktier som kan säljas i direkthandel men också kan säljas då hela företaget säljs och köps mellan riskkapitalbolag. Aktierna kan också öka i värde vid en börsintroduktion som visas av nedanstående exempel:

”Attendos börsdebut blev ytterligare en storvinst för Henrik Borelius. Aktien handlades för 50 kronor vid introduktion. Sedan blev det börsyra och vårdbolagets aktie steg som en raket och landade 70 kronor vid stängning, en ökning med 40 procent. Det innebär att Henriks Borelius ökade värdet på sitt aktieinnehav på 4,1 procent med 137 miljoner kronor: från 327 miljoner kronor till 459 miljoner kronor. Henrik Borelius avböjer att kommentera sitt klipp.”

Källa:

http://www.expressen.se/dinapengar/attendos-borsdebut–storvinst-for-vdn

Myt 6. Välfärdsbolagen gör inga stora vinster 

Medianavkastningen på operativt kapital – det vill säga det kapital som ägarna bidragit med och som faktiskt arbetar i företaget – ligger på 47% per år. Att jämföra med kring 10% för näringslivet i övrigt.
Vinstlobbyn påstår ofta att företagare i välfärden inte gör större vinster än företagare i övriga näringslivet, ofta till och med mindre. De syftar då ofta på vinsten jämfört med företagets omsättning, och efter att eventuella räntor betalats till ägaren eller motsvarande. Men det är inte så investerare tänker när de väljer var de ska investera sina pengar. De räknar på hur mycket pengar de kan ta tillbaka per satsad krona. Och där finns det få branscher som kan mäta sig med välfärdsbranschen. När man bara ser till ett enskilt års rörelseresultat så missar man också hur stor vinsten blir när hela eller delar av bolaget säljs längre fram. Är försäljning syftet med ägandet så gör man inte årliga vinstutdelningar. Man satsar istället på tillväxt av bolaget för att inkassera den stora vinsten senare. Det viktiga för ägarna – är vad de tjänar – inte vilket rörelseresultat som bolagen redovisar.

Ändå är idag avkastningen på eget kapital i välfärdssektorn dubbelt så hög (28 procent) som i näringslivet i snitt. Ser man till det operativa kapitalet (eget kapital plus nettoskuld) så är vinstnivåerna ännu högre, hela 47 procent (median). Ofta används det faktum att ägarna måste få avkastning på de pengar de själva investerat – och för den risk de därmed tar när de investerar – som anledning till varför man bör få en vinst på satsat kapital. Men i välfärdssektorn består ju intäkterna av skattemedel. Såväl risken som behovet av privata kapital är därför mycket litet.

Som en jämförelse kan sägas att Nordea som är storaktör i finanssektorn – som ofta har höga vinster – hade 11,6 procent i avkastning på eget kapital (kvartal 3 2016).

Källa: (välfärdsutredningen, SOU 2016:78)

Myt 5. Löner och arbetsvillkor för personal personalen är bättre i privat välfärd än i offentlig

Vinstdrivna bolag inom skola och äldreomsorg har generellt tydligt lägre löner (utom vad gäller sjuksköterskor), personaltäthet och andel fast och rätt utbildad personal, jämfört med offentlig sektor.

Vinstlobbyisterna hävdar ofta att fler och mer privata alternativ (även om de i praktiken företräder de vinstdrivna bolagen snarare än ideella privata alternativ) leder till bättre löner och arbetsvillkor för personalen. Statistiken visar tydligt att vad gäller sådant som går att mäta objektivt – som löner som anställningsvillkor – för de stora grupperna i välfärden, lärare och undersköterskor till exempel, så är det tvärtom.

Vinstlobbyn försöker hantera detta faktum genom att hänvisa till mer tvetydiga undersökningar och fakta. De betonar att de privata har högre löneläge, men det stämmer bara för den minsta gruppen anställda, sjuksköterskorna (7200 av dessa jobbar i privat välfärd). Och de hänvisar till ”jobbhälsobarometern” som säger att privatanställda i vård och omsorg är mer nöjda med både löner och arbetsvillkor. Sannolikt så beror de delvis motsägelsefulla resultaten både på informationsmissar (det är svårt att tänka sig att de privatanställda vore nöjda med ha lägre lön om de kände till det) samt på att privata vårdutövare ofta förlägger sina verksamheter på ställen där trycket, i form av med ”vårdtunga” patienter är lägre, medan landstinget istället får ta hand om de patienterna, fast utan de resurser som då gått till de privata. Det kan ge större marginaler till såväl vinster som arbetsmiljö hos de privata. Och i fallet sjuksköterskelöner tydligen också till högre löner. Sannolikt bedömer de privata att de inte kan spara ned på sjuksköterskor utan att riskera kvalitén för mycket (vilket förstås är bra) och löser det ”problemet” genom att spara in på andra personalgrupper om de kan (som i omsorgen) och genom att försöka dra till sig mer ”lättbehandlade” patienter (som i vården). Privata bolag kan ge en mindre grupp högre löner (i synnerhet VD och de högsta cheferna) och de stora grupperna lägre löner och sämre inkomster genom deltids- och visstidsanställningar. Resultatet blir lägre arbetskraftskostnader och högre vinster.

Mer information om olika sektorer nedan.

Lärarlöner

En kommunalt anställd gymnasielärare tjänar i genomsnitt 32 000 kronor i månaden medan friskolornas gymnasielärare får nöja sig med 31 100 kronor, enligt Statistiska centralbyrån (SCB). För grundskollärare är skillnaden nästan lika stor. I kommunerna är snittlönen 29 300 kronor och i friskolorna 28 500 kronor. Ser man bara på friskoletäta Stockholms län växer löneklyftan. En kommunalt anställd gymnasielärare tjänar 3 200 kronor mer än en lärare på en friskola och för grundskollärare är löneklyftan 2 500 kronor. Det är ur minskade lärarlöner som den största delen av vinsten härrör. Det uppkommer dels genom lägre löner i sig i de vinstsyftande skolorna, och dels genom att lärartätheten är lägre än i de kommunala skolorna, vilket förstås också är negativt för såväl elever som för lärarnas arbetsmiljö och arbetsbelastning.
Källa:

Lärarnas tidning den 21 augusti 2015

Personal i äldreomsorg                                                                              På två år har löneskillnaderna mellan privat och kommunalt anställda fördubblats. Det visar rapporten Så mycket bättre?:2016 från fackförbundet Kommunal.

• År 2012 hade heltidsanställda undersköterskor och vårdbiträden i privat regi lägre löner än i kommunal regi. Skillnaden i total lön var i genomsnitt 900 kronor. 2014 hade denna skillnad fördubblats till 1 800 kronor.
• År 2012 var den genomsnittliga grundlönen 1 900 kronor högre i kommunal äldreomsorg än i privat. 2014 hade skillnaden ökat till 2 500 kronor. Grundlönen för heltidsanställd personal inom privat äldreomsorg var då 20 700 kronor i månaden, jämfört med 23 200 kronor i månaden för kommunalt anställd personal.
• Andelen deltidsanställda är högre i privat driven äldreomsorg. År 2015 arbetade 69 procent inom privat äldreomsorg deltid, jämfört med 62 procent inom kommunalt äldreomsorg.
• Lönespridningen är större i privat äldreomsorg, men det är i huvudsak en lönespridning nedåt.
• I officiell statistik från SCB redovisas oftast lönerna för heltidsanställda sammanvägda med lönerna för deltidsanställda. De deltidsanställdas löner räknas i dessa redovisningar upp till heltidslöner, baserat på hur stor andel av en heltidstjänst de deltidsanställda arbetar. Detta ger helt orimliga effekter, t.ex. att deltidsanställda tjänar mer än heltidsanställda. Vinstlobbyisterna använder dock naturligtvis dessa orimliga siffror.

Sjuksköterskor
Inom hälso- och sjukvården tjänar dock sjuksköterskor anställda i privat regi mer än offentligt anställda sjuksköterskor. Den senaste lönestatistiken från Vårdförbundet (den 17 oktober 2016) visar att privat anställda sjuksköterskor i genomsnitt tjänar 32 642 kronor medan offentligt anställda tjänar 30 543 kronor.
Det kan finnas olika förklaringar till detta. Vårdförbundet har 69 500 medlemmar inom landsting och 17 000 medlemmar inom kommuner, sammanlagt 86 500
alltså.

Vårdföretagarna, den privata arbetsgivar- och branschorganisationen, har sammanlagt 7 200 anställda som är med i Vårdförbundet. Vi vet att privata vårdbolag ofta startar verksamhet och etablerar sig där lönsamheten är störst. Snabb genomströmning av relativt friska patienter t ex ger mer klirr i kassan, vilket ökar utrymmet både för vinst och höjda löner. Medan
det offentliga tar hand om mer vårdtyngda patienter som ger mindre inkomster då. Eftersom de privata välfärdsbolagen generellt har betydligt lägre löner för kommunalmedlemmar (som undersköterskor) och stora löneskillnader generellt inom äldreomsorgen, så är det troligt att många privata helt enkelt har som strategi att betala sjuksköterskorna mer och de övriga mindre.

Myt 3. EU förbjuder vinststopp i välfärden

Det finns inget i EU-rätten som garanterar privata bolag rätt att ta del av välfärdens skattepengar. Det finns inget annat land i EU som har så generösa regler för vinstuttag inom hela välfärden som Sverige har.
Vinstlobbyn hävdar med jämna mellanrum att EU-rätten eller svensk grundlag skulle stå i vägen för en lagstiftning som kräver att skattepengar återinvesteras i den verksamhet de är avsedda för. Men det finns inte i svensk lagstiftning någon rätt för enskilda eller privata bolag att få fri tilldelning av offentliga medel avsedda för välfärden. Varken i våra grundlagar, Europakonventionen eller inom EU-rätten finns några bestämmelser som hindrar begränsningar av vinstintressen inom den offentligt finansierade välfärden. Medlemsländerna har rätt att ändra systemen och storleken på ersättningar i olika upphandlingar eller motsvarande.

Däremot tillåter EU-rätten inte direkt eller indirekt diskriminering av företag från andra EU-länder. Ingångna avtal med privata företag måste respekteras och privat egendom får inte konfiskeras. Vid villkorsändringar ska rimliga anpassningsperioder finnas. Men att förutsättningar för att bedriva välfärdsverksamhet ändras genom lag, vilket sker regelbundet inom alla sektorer, medför inte någon ersättningsskyldighet från statens sida. Redan idag sker sådant när det handlar om ändringar av skolpengens storlek, krav på viss utrustning i en skola eller krav på viss bemanning inom äldreomsorgen. De aktörer som finns idag kan alltså inte kräva att staten ska ersätta dem för att de inte längre kan plocka ut den vinst de kalkylerat med.

I flera nordiska länder finns sedan länge lagstiftning som ser till att skattemedel inte går till vinstsyftande bolag. Utanför Norden finns ytterligare exempel på samma sak, bland annat i Tyskland, Nederländerna. Här i Sverige har vi tidigare haft liknande lagar, som fastslagit att vissa välfärdsverksamheter ska bedrivas utan syfte att ge vinst åt ägare eller motsvarande intressen.

I aktiebolagslagen finns regler för en aktiebolagsform med särskild vinstutdelningsbegränsning, så kallat SVB-bolag. Vänsterpartiet har visat på denna bolagsform, bland annat för att motbevisa påståenden om att det är omöjligt att förhindra vinstutdelning från aktiebolag. Vad gäller vårt krav på begränsning av vinstutdelning är inte formen SVB-bolag det viktiga – det är inte tekniken som är viktig utan vad resultatet blir.

Myt 2. Vinstregleringen drabbar främst småföretag

Vinstregleringen kommer snarare att stärka seriösa företag – stora som små – som sätter verksamheten före vinstjakten, vilka idag riskerar att konkurreras ut av stora vinstmaximerande bolag. I dag står tre sådana för cirka 50 procent av den privata vårdmarknaden och läget är liknande på andra välfärdsområden. Vinstlobbyisterna brukar hävda att de flesta privata välfärdsbolag är småföretag. Det är sant. Men de utgör inte den största delen av den privata eller vinstdrivna välfärden. Om man istället ser till var personalen finns så ser man att mer än häften av alla anställda finns i företag med över 250 anställda inom vård och omsorg. Och ytterligare många fler i relativt stora bolag.
Så länge de mindre företagen tar ut skäliga vinster och löner så drabbas de inte av en vinstreglering utan kan fortsätta sin verksamhet med mindre mördande konkurrens från stora vinstdrivna jättar. De senare däremot – och andra som täljer guld med täljkniv i välfärden – kommer att tvingas återinvestera mycket mer vid en vinstreglering. Det kommer att stärka och förbättra de företag som finns kvar. Inom vården dominerar tre bolag. Capio, Praktikertjänst och Aleris hade 2014 en omsättning på 20,6 miljarder kronor. Totalt köpte landstingen vård för 28,2 miljarder av privata. De tre stora stod alltså för cirka 50 procent av de privatas omsättning där. Capio hade en avkastning på 15 procent av investerat kapital. Högre än till exempel Nordea.
Vinstregleringen behövs för att garantera att alla pengar går till den verksamhet de är avsedda för. Det finns mindre företag som också tar ut stora vinster. Ofta handlar det om att ägarna själva jobbar i företaget och tar ut vinst istället för lön för att få lägre skatt på sin inkomst. Väljer de att ta ut lön istället så finns det inga hinder för det, så länge lönen motsvarar ungefär marknadsläget.

Källor:

Kommunals rapport ” Flexibilitetens pris”

Den offentliga marknaden 2015, Dagens Samhälle

Joacim Landström, rapport till Välfärdsutredningen

Myt 1. Utan vinstsyftande företag försvinner valfriheten i välfärden 

I så fall skulle det inte finnas någon valfrihet i övriga i Europa. Men det gör det. Men det finns inget land som har så generösa regler för vinstuttag inom hela välfärden som Sverige har.

Vinstlobbyisterna säger att vinster i välfärden är en förutsättning för att människor ska kunna välja vårdcentral eller skola. Men såväl valfrihet mellan olika offentliga som privata utförare kan finnas även utan vinstjakt. Så är det i många länder. Den utredning som tagit fram förslag på hur vinstjakten ska hanteras föreslår inte heller att valfriheten ska försvinna. Frågan är inte om valfriheten ska vara kvar utan om det ska vara medborgarnas eller företagens valfrihet som värnas.

Den valfrihet som garanteras av dagens lagstiftning är framför allt företagens rätt att etablera sig där de tycker att det är mest lönsamt. Sedan är det tänkt att barn, sjuka, äldre ska ”rösta med fötterna”, genom att byta välfärdsutförare, om de inte är nöjda med den välfärdsutövare de har valt. Men det alternativet finns inte för de många människor som bor i områden där det inte är lönsamt att starta nya skolor eller vårdinrättningar. Dessutom så domineras den privata välfärden allt mer av några få stora, vinstdrivna koncerner.

Om välfärden istället befrias från vinstjakten så stärker det seriösa privata alternativ. Vi har kunnat se en rad exempel på konkurser, missförhållanden och underbemanning som har drivits fram av girighet hos privata ägare som velat få upp vinsterna. Att sådana ägare slutar att syssla med skola och vård är bra för kvaliteten i välfärden. Kvar blir de som valt att driva skolor, vårdcentraler och äldreboende av andra skäl än att tjäna så mycket pengar som möjligt. Dessa seriösa ägare slipper då oschysst konkurrens från de stora vinstdrivna koncerner som idag försöker lägga stora delar av marknaden under sig. Då stärks också den de reella valmöjligheterna att välja mellan olika alternativa utförare.

Så frågan är inte om vi ska ha valfrihet i välfärden eller inte, där är vi alla överens. Frågan är om det är vinstintresset som ska styra vår gemensamma välfärd eller inte.

(klippt från Sundsvalls Tidning´s ledare 12 september 2014)

Varför driver du den här kampanjen mot Sverigedemokraterna?

Jag har vid flera tillfällen anklagats för att driva en hatkampanj mot SD och deras väljare. Jag hatar inte SD:s väljare. Inte heller hatar jag deras politiker. Men jag hatar deras politik, för att den gör skillnad på människor, för att den inte värnar de grundläggande mänskliga rättigheterna. Därför är jag också väldigt rädd för att deras makt och inflytande ska öka, eftersom jag tror på en värld där vi bryr oss om och tar hand om varandra, oavsett etnicitet, sexuell läggning, kön, funktionshinder eller könsidentitet.

Medierna är orättvisa mot SD och mobbar dem. Det finns rötägg i andra partier också.

Visst finns det rötägg i andra partier, och de granskas och ibland tvingas de avgå på grund av anmärkningsvärda uttalanden eller handlingar. SD granskas precis som andra partier, skillnaden ligger inte hur de granskas, utan i att SD inte är ett parti som andra. Deras politiker uppför sig inte som andra. Reinfeldt skulle knappast ha försvarat Ask, Borg och Bildt om de sprungit runt med järnrör på stan, kallat människor för "babbe" och "hora" och knuffat på främlingar. Inte heller brukar övriga partier uppmana sina medlemmar att – som Sverigedemokraterna gjort – ringa polisen om en journalist knackar på. Övriga partier är nämligen demokratiska och förstår journalistikens roll i en demokrati.

Men SD pratar ju inte om ras eller etnicitet, de säger ju att det blir kaos om människor från olika kulturer blandas.

Både sant och inte. Rasism behöver inte handla om etnicitet. Kulturrasism är också rasism, och att peka ut människor som tillhör en särskild religion är rasism. Rasism är att inte tro på människors lika värde, att peka ut olika grupper som bättre eller sämre än andra beroende på var de råkar vara födda, vilken religion de tillämpar eller hur de ser ut.

SD:s tidiga propaganda var dock tydligt rasistisk utifrån etnicitet. Att de försöker tvätta bort rasismen offentligt betyder inte att de lämnat de rasistiska värderingarna, vilket också visar sig tydligt i avslöjande efter avslöjande om medlemmars och politikers rasistiska uttalanden. Senast igår avslöjades en film där SD-representanter smygfilmar personer och hånar dem baserat på varifrån de ser ut att komma.

I partiets eget principprogram, delen som handlar om Människan, står att läsa:

"Vi tror inte på teorin om att människor föds som blanka blad som kan fyllas med vilket innehåll som helst. (... ) Det finns dock också en nedärvd essens hos varje människa som man inte kan undertrycka i hur hög utsträckning som helst utan att det får konsekvenser. Delar av denna essens är gemensam för de flesta människor och annat är unikt för vissa grupper av människor eller för den enskilde individen. (... ) Om det till exempel är så att en viss företeelse i olika varianter förekommit i nästan alla mänskliga samhällen i nästan alla tider, så menar vi att det är rimligt att anta att den på något sätt är kopplad till den mänskliga essensen."

Men sossarna har också en mörk historia, de grundade bland annat rasbiologiska institutet!

Sant. Men det är stor skillnad på vad ett parti gjorde för nära hundra år sedan när Europa såg helt annorlunda ut och på vad ett parti gör idag. De rasistiska sossarna lever inte längre och partiet driver en helt annan politik idag. SD:s nazism sträcker sig bara några få år tillbaka i tiden och syns fortfarande tydligt i deras politik och partiprogram. SD:s retorik påminner väldigt mycket om den som Nationalsocialisterna använde i Tyskland på 30-talet när Hitler gick till val, inte på att han ville utrota judarna, utan på att han skulle ordna jobb och välfärd åt tyskarna. Detta trots att judehatet och hans framtida planer inte var någon hemlighet.

Men det är väl bättre att hjälpa folk på plats än att hjälpa några få här i Sverige?

Det ena utesluter inte det andra. Sverigedemokraterna vill minska på biståndet – alltså hjälpen på plats. Dessutom är hjälpen på plats i de länder närmast krigshärdar som tar emot flest flyktingar enbart av akut karaktär, på lång sikt krävs mer än en filt och några matleveranser. SD bryr sig inte ett dugg om att hjälpa flyktingar, de bryr sig om att bevara Sverige svenskt, i meningen att de inte vill ha hit människor som är olika dem själva. Minst av allt vill SD ha hit muslimer, då de inte gör någon hemlighet av att de tycker att islam utgör ett reellt hot mot den svenska kulturen.

Men det stora flyktingmottagandet gör ju att vi inte har råd med vår egen välfärd?

Falskt. Vi har råd med både och. Men framförallt är flyktingmottagning inte en fråga om pengar utan om solidaritet och om människans grundläggande rättighet att röra sig fritt.

Dessutom vill inte SD begränsa invandringen för att rädda vår välfärd. SD vill begränsa invandringen oavsett kostnader. Invandring är på lång sikt en vinstaffär, men det struntar SD i eftersom de vill stoppa invandringen av ideologiska, rasistiska orsaker. SD har alltid talat om massinvandring, även under åren då vår flyktingmottagning var väldigt mycket mindre än idag.

Så sent som i våras sade partiets stabschef Linus Bylund att han skulle vara emot invandring även om han fick bevis på att den var ekonomiskt lönsam. Pratet om välfärd kontra flyktingmottagande är således bluff.

Men man behöver inte vara rasist för att vilja stoppa eller begränsa invandringen.

Korrekt. Men SD vill begränsa invandringen av rasistiska skäl.