Den Demokratiska Socialisten

Myt 9. Vinstdrift leder till bättre kvalitet

Vinstjakten gör att hela välfärden prioriterar fel saker. Det går ut över alla, men framför allt över de som mest behöver välfärden. Detta eftersom välfärdsbolagen betraktar dem som ”olönsamma” och lägger de resurser som skulle gått till dem på mer ”lönsamma” brukare. Samtidigt förstör vinstjakten också för de senare, exempelvis genom betygsinflation i friskolor och för lite personal i privat äldreomsorg och skola.

Vinstlobbyn brukar med både ideologiska argument och med hänvisning till olika mätningar hävda att privat välfärd har bättre kvalitét än offentlig. Generellt kan man säga att kvalitet inom välfärden är svårt att mäta men att det finns flera viktiga faktorer som visar hur vinstjakten hela tiden riskerar att undergräva kvalitéten – i såväl den privata som den offentliga välfärden.

Eftersom vinstjakten sätter vinsten – inte omsorgen om brukarna eller samhället – i centrum för verksamheten så tenderar den att prioritera och försöka dra till sig de patienter eller elever som är lättast att ta hand om, och därmed lättast att tjäna pengar på. Detta på bekostnad av verksamheten i områden där det finns fler sjuka, fattiga och lågutbildade. På så sätt flyttas resurserna från de senare områdena till de mer välbeställda, och det offentliga får – berövade de resurser som gått till de privata – ta större ansvar för de som blir över. Det undergräver kvalitén hos det offentliga, samtidigt som det gör att vinsterna kan pressas upp och att kvalitén hos de privata – i bästa fall – kan bibehållas på rimlig nivå. Men i både privat och offentlig sektor leder alltså vinstjakten till att resurser försvinner – som om de hade återinvesterats eller fördelats mer jämlikt – hade kunnat förbättra kvalitén i hela välfärden.

I både skolan och vården har vinstjakten därmed lett till en ökande segregering – att de som behöver mest stöd av vården och skolan får minst stöd, och tvärtom. Dessutom leder huggsexan om ”lönsamma” kunder till överetablering av vård och skola i vissa områden, svårigheter att planera efter hela befolkningens behov, och därmed till ökade kostnader. Grafen i myt 7 ovan visar hur privata skolor främst lockar till sig barn med välbeställda föräldrar. Det illustrerar väl generellt hur vinstdriften tenderar att bidra till segregation och sämre kvalitét, effektivitet och jämlikhet i välfärden som helhet. Men trots att den vinstdrivna välfärden alltså ofta medvetet skaffar sig bättre förutsättningar än den offentliga, så skär de vinstdrivna ändå ofta ner på den egna verksamheten, för att få upp vinsterna. Detta mönster syns tydligt inom skolan och äldreomsorgen. Ser man till flera viktiga faktorer – som är mätbara och viktiga för kvalitén – som hur mycket personal en verksamhet har, hur korrekt utbildning den personalen har, hur arbetsvillkor och kontinuitet ser ut bland personalen, så ligger det offentliga oftast bäst till, och de vinstdrivna privata bolagen oftast sämst till (se myt fem ovan för mer konkreta exempel på detta). I skolan har vinstjakten också lett till betygsinflation och skolkonkurser.

Ytterligare ett talande exempel på hur vinstjakten tenderar att undergräva kvalitén så fort den inte offentligt uppmärksammas är äldreomsorgen. De vinstsyftande bolagen i äldreomsorgen har länge systematiskt ägnat sig åt underbemanning med lägre andel utbildad personal. Även lönerna för de stora personalgrupperna är tydligt lägre. Därför pratar vinstlobbyn hellre om mätningar som mäter andra saker. Välfärdsutredningen går igenom fler svagheter med sådana mätningar. Vinstlobbyn pratar gärna om personaltäthet mätt som planerad bemanning enligt schema. Med detta mått mätt har skillnaderna mellan kommunala och privata äldreboenden minskat. Men enligt Socialstyrelsen är detta mått dock inte att betrakta som ett vedertaget mått på personaltäthet. Vinstlobbyn betonar också gärna att privata bolag brukar vara bra på så kallade ”processundersökningar”, som bland annat mäter förekomsten av olika planer. Men även fast socialstyrelsens själva mäter förekomsten av sådant som säger myndigheten också att positiva resultat här inte är någon garanti i de enskilda fallen. Detta efter forskningen ifrågasätter processmåttens validitet – det vill säga om de verkligen mäter det de avser att mäta. Det är svårt att med standardiserade frågor fånga in kvalitetsaspekter som självbestämmande och individanpassning då detta mäts genom förekomst av olika fastlagda rutiner och planeringsdokument.

En indikation på att måtten kan ha bristande validitet är att mer positiva värden i liten grad tycks leda till ökad nöjdhet bland de äldre. Med fokus på mätbara och formaliserade egenskaper riskerar det att bidra till en standardisering i strid med den individanpassning som bör karakterisera en god omvårdnad av de äldre.  Ser man istället till de mått som enligt forskningen betyder mest, som bemanning, kontinuitet osv så presterar det offentliga alltså bättre än de vinstdrivna. Skandaler med brister i äldreomsorgen har förekommit i både vinstdriven och offentlig äldreomsorg. Men det är bara i den vinstdrivna som själva driftsformen uppmuntrar till att man ska snåla in på verksamheten och personalen. Detta tenderar att ske så fort vinstjakten inte hålls i schack. I hela välfärden är problemet liknande. Att vinstjakten styr fel, och gör att fel saker prioriteras i hela välfärden – både den privata och den offentliga. Vinst före verksamhet, välbeställda före lågutbildade och låginkomsttagare, friska före sjuka, och så vidare.